Brevfyndigheter

Igår hittade jag ett brev adresserat till mig. "Barkman", stod det med hög kolsvart stil. Rum nummer 34A, Znjevdijerr University.

Det var när jag tankspritt sträckte mig bakåt mot bokhyllan från min plats framför skrivmaskinens tangenter, för att dra ut en bok av Jan Myrdal, i hopp om att däri hitta något för den artikel om författarens ironiska distans till socialdemokratin i Sverige som jag skriver på, som det föll ut. Kanske var manövern ingen uppvisning i motorisk ekvilibrism. Till exempel glömde jag tydligen vrida min torso ordentligt. Min hörsel var dock lika känslig som vanligt och jag uppfattade helt tydligt ljudet av papper som föll mot stengolvet med hörnet före.

Jag böjde mig ner för att ta upp det, men det tog en stund innan jag blev varse vad det var jag höll i mina händer. När så emellertid inträffade, föll arbetet med artikeln till golvet lika hastigt som brevet nyss. Till skillnad från brevet lät jag artikeln ligga kvar.

Det gick inte att ta miste. Ungefär så hade alla hennes brev sett ut på utsidan vid den där tiden. Men detta var fortfarande oöppnat. Hur hade det hamnat här? Och nu?

Jag letade en stund efter en brevkniv medan tidsrymder vecklade ut sig under mig. En lätt svindel. Ingen brevkniv. Konstaterandet vecklade ut sig som en fallskärm Har jag ingen sådan längre? Jag var tillbaka på min vind, men kände suset om öronen medan jag svävade mot jorden, mot hela jorden.

I brist på elegans tog jag mina vanliga fingrar till att öppna kuvertet.

Nu försökte jag se ut som en farbror.

Jag ansträngde mig ordentligt för att inta den tillbakalutade posen av: ”Jasså-nej-men-ser-man–på-vad-har-vi-här-då. Jodå-vad-trevligt. Det-måste-vara-från-lilla-May.”

Valentin log en smula tveeggat åt min tvångsmässiga teater, men viftade samtidigt hemvänligt på svansen. Också han måste ha känt doften som fyllde rummet när jag drog ut sidorna ur det gulnande kuvertet.